Tonight I’m gonna bury that horse in the ground.

Det där med prestationsångest…

Ibland tänker jag att jag borde avsluta det. För att jag nog gör honom så besviken.

Jag går runt och är så jävla nervös hela tiden. Rädd att tråka ut honom. Vilket jag tyvärr gör jämt. Så fort han får chansen så drar han till någon kompis istället. Vad fan gör man för att roa någon? Jag försöker som fan, bjuder på allt (vad fan är pengar värt jämfört med kärlek?!), försöker vara megaglad, sitter på arbetstid och googlar ”saker att göra med sin pojkvän”… Men det hjälper inte – ändå tråkar jag ut honom. Och någonstans drar jag ändå min gräns vid att byta intressen. Jag tänker inte låtsas att jag tycker japanska tv-spel är roliga eller att jag plötsligt älskar R.E.M…

Han skulle komma hit idag. Men det blir jag, hostmedicin, vinboxen och cigg istället. Ensam. För det var roligare att stanna kvar hos kompisen, fastän löftet var att komma hit på kvällen. Och jag blir ändå imponerad av att jag varken gråter eller ligger apatisk i sängen. Svek brukar inte funka ihop med mitt veka hjärta…?

Men även jag kan väl härdas antar jag. Även jag kan tvingas acceptera att jag inte är värd mer än brustna löftet och suckande kommentarer om hur jobbig jag är.

Deja vú.

I can’t run.

Jag är en såndär som brukar hata nyårsafton. Tycker mest den kvällen skapar ångest, både inför året som varit och inför som kommer. Men i år var nyårsafton fin, så fin. Roliga vänner, fin kille, allt var kul och tiden gick fort och jag var så glad! En minnesvärd natt. Fylld av kärlek.

Därefter har allt bara kraschat. Nästan varje dag i januari har jag suttit med en ångestklump i halsen på kvällen. Ibland på dagen också.

Det gör mig så ledsen att allting kunde rasa efter den fina kvällen. All ensamhet, känsla av att vara värd lika mycket som en soppåse, alla bråk, all gråt, alla förolämpningar, all oro, bristen på motivation… Det knäcker mig. Jag vill lägga mig ner och gråta och aldrig sluta och helt enkelt slå fast – att det är nu jag lägger ner. Nu jag ger upp. Det är nu världen får klara sig utan mig och det kommer den verkligen att göra.

But I won’t follow.

Jag har alltid vetat att det är helt omöjligt att bry sig om mig och älska mig.

 

And I never wanted anything from you, except everything you had.

Jag orkar inte med mig själv. Antingen är allt fantastiskt eller så är allt katastrof.

Vad är detta för jävla liv egentligen? Kan man be livet dra åt helvete?

Like never before…

Bara andas.

Snart är året slut. Anspänningen kommer släppa. Och en person har lovat mig att jag inte behöver gråta på nyår denna gången. Jag litar på det…

And I’ll cry if I want to.

Vem är det som har bestämt det här med att jul är glädjens högtid och bla bla…?

Jag mår så fruktansvärt dåligt i år. Kan inte minnas när det var såhär senast. Kan inte minnas när jag senast var så otroligt vilsen i mitt eget liv. Hur ska man då vara glad fastän det är jul? Jag är så otroligt nära att bara ge upp allting. Andas ut och i en enda lång mening bara berätta för mina föräldrar att mitt liv är ett jävla helvete och att jag vill hoppa av det och istället komma hem, hit, och lägga mig ner och inte behöva gå upp på väldigt länge.

Men jag håller ut. Jag ska försöka hålla ut. Försöka överleva.

Hatar alltid slutet av året. Hmm vad gjorde jag förra året? Just det ja, bölade mig själv sönder och samman eftersom jag hade bestämt mig för att göra slut med kukjäveln som grundlurat mig i några månader. Året innan dess? Var det då jag bråkade på tel med samma kukjävel som sedan körde rattfyll och la skulden på mig? Kanske, alla skitår bara flyter ihop nu för tiden.

Fasar för 2012. Ser det framför mig redan – hjärtat i tusen bitar, arbetslöshet alternativt slavjobb igen, isolerad eftersom det är året som jag ska bo helt själv… Jag vet inte vad som skrämmer mig mest.

Yes, that’s me.

Erkänn att man bara går in på Englas blogg nu för tiden för att kolla om hon lägger upp en tydlig bild på sina nya köpepattar?

Hehe. ”Det är synd om människan” som sagt…

Jag är fortfarande deppig som ett jävla as idag, men hoppet är stort att allt känns bättre efter några presenter och ett antal glas vin/sprit i eftermiddag. Så god jul på er för fan!

Allt som fläckas av bitterhet.

Jag har kommit på att det är så mycket jag önskar att jag inte visste om andra människor.

Jag skäms lite, för att jag anklagar en nära vän för att vara bitter. En vän som öppet klagat hos mig över att hennes bästa vän pratat för mycket om sin lycka och sitt bröllop. ”Förstår hon inte att det sticker i ögonen på mig, jag vill ju ha allt det!?”... Jag har tyckt att det är en så missunnsam och ovänskaplig attityd att ha gentemot sina vänner, en ful sak att tänka och säga. Och det tycker jag fortfarande att det är.

Men jag har upptäckt en del av min egen bitterhet. Även om jag gläds med mina vänner så sticker vissa saker till.

Just nu är väl ett av mina största ångestmoln över huvudet att jag kväver min kille. Jag är fruktansvärt galet stormkär i honom – om jag kunde så hade jag krupit in i honom och kurat in mig bakom hans hjärta för att komma så nära, så nära och aldrig gå därifrån… Detta medan han viftar bort mig, bekymrat säger att han inte orkar känna press på sig att höras av hela tiden, ja att han inte orkar med mig så mycket.

Det sticker i mig. När roomien har spenderat en vecka konstant med sin kille, kommer hem, säger ”hej” och sedan direkt får ett sms eller msn-meddelande från killen… Då skrattar jag på utsidan ”hoho oj vad ni är toffliga!”. Och på insidan river bitterheten. Min egen misär dyker genast upp. Så jävla egoistisk är jag – jag erkänner det här nu ja. Genast ser jag flera tusen minnesbilder dyka upp i mitt huvud… Alla de tusentals gånger jag har känt mig oönskad och oälskad. Alla gånger jag har ringt och genast bett om ursäkt för att jag stör.

[Förlåt att jag stör din viktiga tid med mitt obetydliga dravel. Förlåt att jag tycker så otroligt mycket om dig. Förlåt för att jag inte är en bättre kvinna som du hade velat tycker  om dig istället för ett oönskat, klängigt, kärlekstörstande våp utan eget liv eller eget värde. Förlåt.]

Så jag önskar att jag aldrig fick veta att det finns de som har någon de tycker om, och som tycker om dem precis lika mycket tillbaks. Det man inte vet lider man inte lika mycket av…

 

There will be no clear skies…

Jag vill inte vara jag, jag vill inte vara här, jag vill inte någonting mer.

All energi har tagit slut.

Tomt.

Är en sån dag idag. När allting känns fel och lyckan är väldigt långt bort. Vill mest gräva ner mig i sängen och sova bort resten av året.

Alltid svårt när det inte går att sätta fingret på vad som är fel. ”Allt” känns som det rätta svaret. Så är det så klart inte… Men kanske ett virrvarr av väldigt mycket.