Det är när kriserna haglar över en som man upptäckter hur vidriga människor kan vara.
Det är så man tappar hakan när man ser hur människor man i många år har kallat för vänner helt enkelt stoppar huvudet i sanden. De vet precis vad som håller på att hända – men de väljer att febrilt titta bort. De slutar fråga “hur är det med dig?” utan börjar jäktat analysera vädret varje gång man ses istället. Droppen var när en “kompis” nonchalant frågade om det inte är så att jag tycker det ska bli SKÖNT att flytta till hemstaden.
Ja, men Gud ja! Det ska det verkligen! Det ska bli jätteskönt att vara ett jävla 25-årigt, misslyckat miffo som flyttar hem till ensamhetens skitstad igen, boende hos föräldrarna som fortfarande behandlar mig som en 11-åring! Ja, fantastiskt och underbart känns det!
…För helvete! Det är inte okej att sitta och projicera sina önsketankar på mig för att man själv har brutit en överenskomelse och nu inte vill ha dåligt samvete över det. Men gör det, stoppa huvudet i sanden du med! Varför skulle jag bry mig? En till är en i mängden verkar det som. Jag försöker sluta bry mig om låtsas-vännerna. Jag har fullt upp med att vara dumpad, utan jobb och utan hem. Det tar tydligen lite kraft det… Lika mycket som de skiter i det – lika mycket skiter jag i dem. Försöker ha det som motto nu i alla fall.
(Men man kan ju skratta lite åt när de kommer springande och vill ha hjälp med det ena eller andra… Ta och ta och ta ännu lite mer – det är människan det.)
