Jag är en såndär som brukar hata nyårsafton. Tycker mest den kvällen skapar ångest, både inför året som varit och inför som kommer. Men i år var nyårsafton fin, så fin. Roliga vänner, fin kille, allt var kul och tiden gick fort och jag var så glad! En minnesvärd natt. Fylld av kärlek.

Därefter har allt bara kraschat. Nästan varje dag i januari har jag suttit med en ångestklump i halsen på kvällen. Ibland på dagen också.

Det gör mig så ledsen att allting kunde rasa efter den fina kvällen. All ensamhet, känsla av att vara värd lika mycket som en soppåse, alla bråk, all gråt, alla förolämpningar, all oro, bristen på motivation… Det knäcker mig. Jag vill lägga mig ner och gråta och aldrig sluta och helt enkelt slå fast – att det är nu jag lägger ner. Nu jag ger upp. Det är nu världen får klara sig utan mig och det kommer den verkligen att göra.