Det där med prestationsångest…

Ibland tänker jag att jag borde avsluta det. För att jag nog gör honom så besviken.

Jag går runt och är så jävla nervös hela tiden. Rädd att tråka ut honom. Vilket jag tyvärr gör jämt. Så fort han får chansen så drar han till någon kompis istället. Vad fan gör man för att roa någon? Jag försöker som fan, bjuder på allt (vad fan är pengar värt jämfört med kärlek?!), försöker vara megaglad, sitter på arbetstid och googlar “saker att göra med sin pojkvän”… Men det hjälper inte – ändå tråkar jag ut honom. Och någonstans drar jag ändå min gräns vid att byta intressen. Jag tänker inte låtsas att jag tycker japanska tv-spel är roliga eller att jag plötsligt älskar R.E.M…

Han skulle komma hit idag. Men det blir jag, hostmedicin, vinboxen och cigg istället. Ensam. För det var roligare att stanna kvar hos kompisen, fastän löftet var att komma hit på kvällen. Och jag blir ändå imponerad av att jag varken gråter eller ligger apatisk i sängen. Svek brukar inte funka ihop med mitt veka hjärta…?

Men även jag kan väl härdas antar jag. Även jag kan tvingas acceptera att jag inte är värd mer än brustna löftet och suckande kommentarer om hur jobbig jag är.

Deja vú.