Jag är fortfarande glad, tänkte mest bara slänga in det här. 
Just another WordPress.com site
Och så rycks jag blixtsnabbt upp till ett tillstånd av… Jag vet inte om jag vågar skriva det, men okej då, typ glädje. Jag är ganska glad. Från ingenstans föll några extra pusselbitar ner i mitt knä som jag kunde lägga på plats och sedan andas ut.
Jag över fortfarande på att lyckas vara glad över det lilla i livet. Det var jag igår faktiskt. Jag var oerhört glad över att ha fått krypköra bil på körskolan och sedan bli kallad ”naturbegåvning”. Leende, dunkande hjärta, sprallighet och en bomb av energi. Fint. Det kändes som ett väldigt litet steg för mänskligheten, men ett väldigt stort för lilla mig… Inte just körandet egentligen kanske. Kanske mer känslan det gav mig och att jag tillät den finnas till.
Och jobbet har ordnat sig perfekt. Jag jobbar bara 75% första månaden så kan fortsätta ta det lite lugnt förmodligen. Och hon sa också att det fanns stor chans till förlängning! Redan! Jösses… Tur i jobb, otur i kärlek? 
Fast till och med inom det området verkar det gå bra. Jag är ett jävla tjötmonster så det känns konstigt att kunna ligga ner och bara vara utan att några ord behövs. Tystnad, skön tystnad. Och inte känna den stressande, gnagande tanken ”Tycker han om mig?”, nej den håller sig konstigt nog borta. Jag vet inte vad det betyder ännu, to be continued…
Nu ska jag shoppa skor!
Kanske är detta fel tillfälle att inleda något. Eller kanske är det inte ens något som inleds..?
Men jag får erkänna att jag har lite svårt att sortera tankarna efter att inte ha sovit ensam inatt.
Det känns som om jag förlorar en vän varje dag. Kanske är jag outhärdlig. Jag misstänker det.
Jag är på botten, jag är redo att ge upp. Det enda mitt liv består av är suckar och händer som frustrerat slängs upp och uppgivet faller neråt. Det är den pose jag har fastnat i känner jag. Det är jag det – frustrerad och uppgiven. Det finns ingen energi kvar. Och jag slåss ständigt mot det där påståendet att jag skulle vara deprimerad. Nej det kan inte stämma. Mitt liv har havererat och jag reagerar som sig bör – med att vara ledsen. Detta är ingen depression, det är en reaktion.
Jag har sprungit och kämpat hela livet, jag måste också stanna och pusta ut. ”Snart finns det inga tårar kvar”
Vilken klyscha att lyssna på Kent när man mår dåligt… Men men, de säger det så bra ju.
Egentligen en ganska bra dag. Stressen står mig upp i halsen, men annars har det flytit på idag. Borde nog vara gladare över min 6 veckors ledighet snart. Men känner mig ganska neutral. Bör väl passa på att träna och banta, har tydligen gått upp 2 kg de senaste 2 månaderna… Härligt va?
För hundrade gången är jag remitterad till en terapeut. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Å ena sidan har jag fastnat i vanan att konstant fejka hur jag mår och låtsas att allt är superbra, medan jag ensamma kvällar planerar hur jag ska avsluta mitt liv. Och det kanske bör diskuteras med ett proffs? Men å andra sidan borde jag väl bara kunna lägga av med att göra så och istället våga prata om hur jag mår med mina vänner, då skulle jag inte ha allt depp bubblande inom mig utan faktiskt släppa ut det bit för bit.
Fast det är nog svårare än vad det låter, det sistnämnda. Ingen jag umgås med regelbundet pratar om annat än hur tråkigt jobb/skola är, inredning av hemmet och typ bantning. Och jag önskar att jag var nöjd med dessa samtalsämnen, att de var mina största problem i livet. Åh jag minns tiden i mitt liv när avståndstagande från kolhydrater var den största utmaningen… Hmm.
Men ja, varför prata om heminredning när man knappt har ett hem? Det känns som ett hån. För helvete, ta inte med mig att kolla på väggfärg till din jävla lägenhet köpt för 2 miljoner medan jag räknar dagarna till jag antingen får köpa en biljett till helvetet (föräldrarna i hemstaden) eller tigga sovplats hos något jävla ligg. Utan att lyfta minsta finger för att ge stöd eller hjälp.
Kanske är det inte jag som fejkar allting för mycket, kanske är det folk som är naiva? Som tror på att det går att vara glad när man har mitt skitliv? Och jag blir så trött på allt prat om att vara positiv. Ibland går det inte att vara positiv, så är det bara. ”Jamen du har snart ett nytt jobb!” Ja, jag har ett nytt jobb, men ska vi verkligen ignorera det faktum att jobbet varar i 10 veckor bara?
Det är faktiskt okej att säga att man förstår att livet inte är så jävla kul för mig just nu. Vi behöver inte låtsas.
Det är svårt ibland att skilja på det friska och det sjuka hos en själv.
När överreagerar jag? När känner jag mig bortvald i onödan? När ser jag fantasier som fakta?
Många säger att man ska våga fråga, och våga vara rak. Men jag upplever att det inte tjänar något till. Folk är generellt inte rädda för att dra till med lögner. De påstår både det ena och det andra, men sedan visar deras handlingar något helt annat. Hur gör man egentligen för att få fram sanningen? Ja, jag vet inte. Kanske får man det aldrig.
Jag går ändå med lite lättare steg efter det där läkarbesöket. Är nog nyttigare att få ur sig jobbigheter än vad jag insett tidigare…
Var skönt med en riktigt rolig helg också. Var i hufvudstaden hos en kompis, det var riktigt härligt. Var en stund på Skansen när solen sken och vi precis gått in och jag insåg att det fanns lodjur och lemurer som jag bara kände ett genuint ”YAAAY!”. Det var inte igår kan jag säga! Skönt skönt skönt! Varade någon halv minut, men det var uppmuntrande. Trodde att jag tappat förmågan att få de där glädjekickarna.
Skansen, massa fest och drinkar, massa dans, skratt… Helt klart en bra helg. Mina helger brukar se ut såhär: jag är astrött i hjärnan, dricker vin för att lugna den inre oron, försöker prata med min roomie som kl 21:00 somnar som en sten i soffan, slökollar på en dålig film på en reklamkanal, blir rastlös, dricker lite mer vin, petar på min roomie som inte vaknar, ger upp och går och lägger mig 23:30. Händer att jag försöker få tag i någon partypolare, men blir aldrig något av det. Folk är konstant upptagna, alternativt osugna på att umgås med just mig.
Nåja, ska leva på påskhelgen ett långt tag nu för den var fin.
Igår var jag hos doktorn för att utvärdera hur mina nya sömnpiller funkar. Jag tycker om de där nyexade, unga läkarna. De känns inte lika stela och dumma i huvudet som gamlingarna… Nåja, jag sa att pillrena funkar ”sådär” och sedan bölade jag i en halvtimme. Lite fjantigt men gjort är gjort.
Hon var gullig i alla fall. ”Doktor vi-ska-nog-dra-ner-på-benso” sa att det viktigaste är att jag i alla fall ibland får sova och att jag kan hålla mig ovanför vattenytan i vardagen, så jag kan tydligen få knapra på hur mycket jag vill numera. Och tack Gud för en läkare som inte försöker köra ner SSRI i halsen på en så fort tillfälle ges! Hatar den skiten…
Jag mår bättre nu… Tänk vad tyngd kan försvinna från axlarna för att man sätter ord på känslan och vågar släppa ut orden. Det behövdes, särskilt i tider när ingen frågar en hur man mår.
Jag behöver inga vänner, jag behöver mer tid hos lill-doktorn!
Fick ett litet ryck av bra humör. Känner mig rätt glad! Tänkte bara nämna det här, som vanligtvis är min lilla depphåla.
